Bon voyage

yasinthedon-chicago-lyrics-a67d80

En vän skickade en låtlänk till mig på facebook för ett par veckor sedan. Han hade lite blandade känslor inför vad han hörde. Han menade att samtidigt som han älskade tonen och råheten så var det något som skavde, speciellt med tanke på det som händer i den delen av Stockholm där han är uppväxt. Visst, han gillar 2Pac och Mobb Deep, men när spliffen brinner och Glocken mantlas i bekanta loftgångar kommer det en klump i magen som är långt mer äkta än den flyktiga odödlighetskänslan och nihilismen när en rappade ”Troublesome” i bar överkropp i pojkrumsspegeln. Där kunde Westside leva mer som en metafor för ett pojkaktiga missnöje, men nu är ”Chicago” smärtsamt nära.

Jag gav den vanliga harangen tillbaka – samhället får den kultur det förtjänar, och som i mycket annat (till exempel den kontinentala fascismen) så hinner Sverige nu ifatt resten av världen. Om inte annat så kanske det här sporrar till lite välbehövligt moralpanik. Jag menar, Sverige kan väl inte bara ha en massa 18-åringar som sjunger om att skjuta varandra och sedan dyka upp på begravningen för att krama den avlidnes mamma utan någon vidare efterföljande  diskussion, hur korkad och missriktad den än må vara? Eller? När Kartellen började invadera populärkulturen tvingade dom en hel genre, media, samhälle och poliskår att förhålla sig till dom. Men jag glömde bort en viktig sak – Kartellen, förutom att leva på nyhetens behag, hade en vit frontman. Moralpaniken ligger närmare när en Sebastian snackar galet än när en Yasin gör det.

Jag ska försöka att inte göra det här om hudfärg och etnicitet för mycket, även om det är en viktig – kanske den enskilt viktigaste komponenten i hur svensk gaturap lyssnas på och diskuteras idag. Genrens kod finns att utläsa nånstans i dom senaste 20-nånting åren av nyliberal politik. Mellan friskolereformer, jobbskatteavdrag och den institutionella utplundringen av framför allt Stockholms ytterstadsområden. Den är skapad som ett resultat av att Sverige slits isär inombords och förs närmare resten av världen, vilken mer än gärna göder gängens konflikter med lättillgängliga vapen och droger som dagligen strömmar in över Öresundsbron. Är det så konstigt att att någon som Ant Wan, med gråten i halsen ena stunden rappar ”Jag vaknar alltid helt deppig, jag tror jag gråter i sömnen.”

Och i andra raden ”Inget kan ändra mig, guzzarna älskar mig”. 300000+ streams på Youtube senare verkar det vara något som resonerar. Men frågan är bara hos vem?

När jag sa det där om att ”samhället får den kultur det förtjänar” till min kompis syftade jag på majoritetssamhället. Allt som Asme, Yasin, Ant Wan och deras gelikar står för är i stora delar resultat av vad Sverige har lärt dom att sträva efter. På samma sätt som Kartellen var skurkar stöpta i 90-talets Socialdemokrati är den nya skaran svenska gaturappare produkter av den Allianspolitik och nyliberalism som har fostrat dom.

Men det känns som att just den del av Sverige som bör reagera med chock och bestörtning på vad dom hör inte ens lyssnar. Dom som gör det är oftast unga, oftast i samma socioekonomiska och geografiska sammanhang. Det blir en rundgång där våldsam kultur ljudlägger en våldsam verklighet utan att särskilt pratar om eller kritiserar det. Det är något av en mikroversion av det föreningen Förorten Mot Våld kallar för en ”Nationell Kris”.

Jag är inte här för att ta ställning för eller emot svensk gaturap. Jag är inte här för att sitta på någon moralisk hög häst och utdöma vad som är bra eller dåligt utifrån sitt innehåll. Jag personligen gillar mycket av musiken som görs idag. Både estetiskt, men också politiskt, för den är ofta befriad från den så kallade ”medvetna” rappens predikande ton. Den gör utövarna till subjekt istället för neutrala, rättrådiga betraktare. Den säger mycket mer, bara om man är redo att lyssna. Bara omslaget till Z.Es album ”Min Penna Blöder” är mer samhällskritik än alla LoopTroop-låtar tillsammans.

f1ea40bf3e07b8607ff276c38b1dedab.714x714x1

Allt jag säger är att den mest potenta politiska musiken kanske i Sveriges historia görs just nu, och kritiken är alldeles bakom. Kanske inte så konstigt, med tanke på hur den har sett ut på sistone. Men faktum är att dom här ungarna gör konst som rör upp känslor, och vi bör prata om det på en nivå som det förtjänar att pratas om. Och då menar jag inte – ”Ant Wan är bra, för han är tung eller Yasin är dålig för att han gör låtar om att skjuta folk”. Det handlar inte att tycka litegrann om några låtar. Det är snarare frågan om att förstå vår samtid och ungdomarna som genomlever den. Dom försöker säga något och i all sin tafatta ärlighet kan det hända att dom chockar och upprör. Men det är enbart den sortens musik som upprör och vänder upp och ner på världen som är värd att lyssna på djupare. Det är den som kommer göra att vi förstår oss själva.

PS. För lite värd hiphopkritik 2018 lyssna på det senaste avsnittet av Vad Blir Det För Rap. DS.

Annonser

6 reaktioner till “Bon voyage

  1. Du är en lysande stjärna Hasan! Sluta aldrig skriva. Din insikt, nyansrikhet och fantastiska formuleringsförmåga är det inte många som har.. Rock on!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s