Det är ingen underdrift att säga att K27 är en av Sveriges största artister just nu. Han senaste låt med Jireel, ”Alla Mina” har streamats över 5 miljoner gånger på Spotify sedan den släpptes i början av året.
Jag har bara sett honom live en gång, i somras på Kvarteret, och när han gick upp på scenen höll stället bokstavligen på att rasa samman. Andra rykten jag har hört om liveframträdanden vittnar om skrikande fans och total hängivenhet. Det finns få tonåringar med subversiv musiksmak i Sverige som inte kan sjunga följande för full hals när moden faller på:
”Stick up stick it’s a robbery
Bitch nigga it’s a robbery
Jag hoppas para faller ner
Så vi blir rika som på lottery”
K27 hör tillsammans med akter som Dree Low och Aden & Asme till den nya generationens svenska rappare som tematiskt håller sig till allt som hör gatulivet till – droger, vapen, våld, död, svek och annat inte särskilt upplyftande material. I samtligas fall har innehållet, tillsammans med en utsökt känsla för melodi, tjänat dem väl. Man behöver inte vara professionell statistiker för att se att genren producerar höga siffror på samtliga plattformar som håller räkning. Och om vi ska vara helt ärliga är väl innehållet inte särskilt positivt. Jag vill absolut inte ta diskussionen om ”skildring” kontra ”glorifiering” en gång till, men man kan inte förneka att låtarna sprider ett romantiskt skimmer över en väldigt bister verklighet och det är, som internets rättvisekrigare skulle säga, problematiskt. Därför blev jag både lite paff och positivt överraskad när jag såg följande meddelande cirkulera på internet, saxat från K27s Instagram:
Det är glädjande att K27 har insett att våldet inte är det centrala i hans framgångsrecept – ”Alla Mina” är ett ypperligt bevis på det, men det som gör mig mest glad är att han har valt att ta den svåra och oinslagna vägen i sin musik. När hela världen ziggar valde han att zagga, och det är – som någon skrev på twitter – det mest hiphop man kan göra.
Jag är ingen psykolog, men jag har lekt med en tanke som kan vara en av orsakerna till varför så många unga i den så kallade ”orten” vänder sig till det kriminella livet. Det är resignation. I en värld som ständigt bemöter dig som att du är bajs kommer du till slut ge upp och börja bete dig som det bajs dom säger att du är. Jag tror att det finns en utbredd psykisk ohälsa av olika slag bland dom ungdomar som lever ett våldsamt och kriminellt liv, och att deras livsval – att beckna och hantera vapen som om de vore leksaker – är ett utdraget självmord. Jag bävar inför svaren på frågan ”vad ska du bli när du blir stor” från rasifierade killar i 13-årsåldern som lever i de hårdast ekonomiskt utsatta områdena i Sverige. Många har gett upp. Dom ser ingen framtid, och dom vill dra med sig så många som möjligt ner i fallet – något som också hörs i musiken från dom senaste 4-5 åren.
Men K27 väljer alltså att leva. Han vill JOBBA med musiken. Han vill göra sig bokningsbar (alla som har bokat konserter med dylika akter vet vilket helvete det kan vara, speciellt med akterna själva och deras entourage) och påverka sin omgivning på ett positivt sätt. Efter att ha gjort sig känd som en gangsterrappare. Detta måste man beundra, respektera och uppmuntra.
Det finns en viss problematik i att K27 plockar bort sina låtar från plattformerna, för det är tidsdokument som kan bidra till ett framtida kritiskt samtal, och jag hoppas att han lägger tillbaks dom så småningom. Men symbolhandlingen är uppenbar och väldigt stark i synnerhet för den generation som K27 företräder – han är redo att offra streams, likes och klick för att försöka göra världen till ett bättre ställe och inte minst GET THE BAG. Haso saluterar!
/H
Y'all Know It's Haso 